I kväll återvänder jag till öknarna, där ensligheten torkat ut och hettan är uthärdlig.
Under dagarna brukar jag driva omkring i indianbyarna, några kilometer från mitt läger där jag ibland övernattar och äter middag. Även får jag ta del av visdomen som de äldsta i stammarna besitter, något som förstärkt min karaktär och förståelse över livets brutala sanningar. Hos dem har jag funnit en oas, dit jag och min häst far för klunkar av färskt dricksvatten.
Minns första gången jag anlände till byn efter en väldigt lång vandring, då urfattig och törsten som mina enda resekamrat – men också drivkraft efter att jag bestigit höga klippor över ändlöst tysta dalar och passerade igenom uråldriga spökstäder i öst.
Vi kom att bli en familj då vi våra löften uttryckte innerligt och vår vänskap bekände. Kort efteråt skänkte de mig Ray, hästen min.
Det var för ett par månader sedan.

Nätterna här brukar vara kyliga härute, och särskilt såhär års.
Bergen som massiva pelare gömmer månljuset i fjärran, stillar lätta vindpustar.
Flera mil bort glimmar ljuset från staden i horisonterna, där stjärnorna slungats ur himlavalvet och förflyttats till ödemarkerna.
Men någon gång i timmarna innan midnatt, rullar tåget in på station. Och den här gången har jag en helt ny story packningarna, ett mycket smärtsammare och svårmodigt manuskript i händerna ..