Om en idol, och vad en idol kan betyda
En idol (och jag)Somliga offentliga personer betyder mycket för oss. Ibland kan de vara så intimt förbundna med vår egen utveckling att allt som har med dem att göra handlar om oss själva. Jag märkte det för en tid sedan, när jag skulle skriva en dödsruna om Lou Reed för en sajt jag hjälper till med. Hur jag än försökte blev det en slags självbiografi. Texten, som efter viss självövervinnelse publicerades, blev kort och torr. Det var inte rätt plats att sortera ut min personliga historia. Antagligen har ingen av de stora rockikonerna väckt så motsägelsefulla känslor som Lou Reed. Hans livskurva liknar utåt sett de flesta av hans kollegors. Några korta glansår under sextiotalet följdes av decennier av inaktivitet eller medelmåttighet. Fast i hans fall var storhetstiden exceptionell och åren av förfall ovanligt pinsamma. Hans entré på rockscenen var stilfull. Bandet han ledde, Velvet Underground, innehöll den mystiska och vackra Nico och konstmusikern John Cale. Det sponsrades av Andy Warhol och tycktes personifiera det coola New York. Men det var Lou Reeds sånger som gjorde det odödligt. De besökte platser där inga låttexter varit tidigare. Lou Reed tycktes vara den heroinist eller sexuellt ”avvikande” individ han sjöng om. Det var oroande ärligt och äkta. Efter fyra lysande men kommersiellt misslyckade plattor lämnade Lou Reed Velvet Underground och inledde sin solokarriär. Trots enstaka ljuspunkter är det svårt att beskriva den som annat än en lika utdragen som djup besvikelse, dominerad av missbruk och cynism. Men den stora ironin är att det var först som soloartist, under de värsta åren av personligt förfall, han blev framgångsrik. I det skiljer han sig från alla sina kollegor, som blev berömda när de var som bäst. 1972, när Lou Reeds kommersiella genombrott kom, var jag sjutton. Som så många andra föll jag pladask för hans attityd, dekadens och allmänna farlighet. Han var som en uppenbarelse. Kanske måste man ha växt upp i en medelstor svensk stad för att förstå hur en transsexuell personifikation av New York kan vara så befriande. Jag hade alltid känt mig udda, nu hade jag hittat en besläktad själ. Under några år var han den murbräcka jag behövde för att ta mig loss ur den förljugna idyllen. Han var rock, frihet! Jag skulle inte spilla mitt enda, fattiga liv på Volvo, villa, ungar och trygghet! Vad som helst, bara inte småstadslivet. Under några år definierade Lou Reed och hans musik min värld. Jag klippte mig kort och började gå i smala jeans. Vi hade ett band som spelade blues- och Stonescovers. Jag ville göra Lou Reeds låtar i stället – fast anledningen att jag blev kickad var snarare att jag var kass på gitarr. De andra sade att jag kunde skriva låtar till bandet i stället. Jag började skriva texter i Lou Reeds anda, men kunde inte hitta på några melodier, så de blev dikter. Plötsligt var jag poet! I och med det kändes småstaden ännu mera trång, eftersom det inte fanns något att skriva om där. Men jag var för rädd för att hoppa av skolan, så när jag hade gått ut gymnasiet åkte jag till Stockholm för att läsa litteraturvetenskap på Universitetet. Det var en chock. Mina nya kamrater var mycket mer sofistikerade än jag, och fnös åt mitt tal om Lou Reed. De pratade om Velvet Underground. Jag hade hört lite av deras musik tidigare, och tyckt det lät tunt och stökigt. Samtidigt fick jag allt svårare att försvara min idol. Hans plattor blev allt blekare och i pressen framstod han som ett neddrogat vrak som sade idiotiska saker. Lösningen blev att begrava frågan, och lyssna på den nya musik som hela tiden kom i stället. Så småningom, många år senare, kunde jag återvända till de gamla skivorna med Velvet Underground, och för första gången faktiskt höra dem. Åter blev jag gripen. Samma urbana värld och i många fall samma låtar som på Lou Reeds plattor mötte mig, men ändå var allting annorlunda. Uttrycket var rakt, naket och känsloregistret mycket bredare. Detta var på allvar. Rodnande jämförde jag det med min ungdoms plattor. Där var allt teater med stora gester. Och det hade väckt mina allra starkaste känslor och blivit mitt livs soundtrack? Hur kunde jag ha så dålig smak? Länge brottades jag med detta. Lou Reed syntes ibland i teve och framstod som en dryg och självmedveten skitstövel. Hans soloplattor, i den mån jag orkade lyssna på dem, var bleka efterapningar av Velvet Undergrounds mästerverk eller pretentiösa och stendöda. Hur kunde en sådan person en gång ha gjort känslig och lysande musik? Jag kanske skall säga att detta inte bara är min åsikt, utan en som delas av nästan alla som sysslar med att bedöma rockmusik. Det finns en tydlig kanon inom rockmusiken. Det är intressant hur snabbt den skapades ur inget, som flora och fauna på en nyskapad vulkanö i Atlanten, kanske. På något decennium var den färdig och har varit stabil i sina grunddrag sen dess. Man kanske kan tro att rockkritiker springer i flock, men förutom stjärnorna själva finns det inga värre individualister. De pågår en ständig jakt efter glömda mästerverk och undervärderade band. Alla vill ha en originell infallsvinkel och egna åsikter. Sådant påverkar dock inte den samlade bedömningen av en stor mängd personer. Man är helt enkelt i stort sett ense om vad som är bäst inom musikformen. Det är egentligen inte så svårt. Inom alla konstformer är skillnaden mellan det som är fantastiskt och resten mycket större än vi låtsas om. Inom rocken hände dessutom det mesta inom ett dussintals år, så problemet att jämföra verk från olika epoker finns inte. Jag ser på foton av mig själv som artonåring. En mycket ung kvinna som försöker se blasé ut, rörande som en hundvalp. Poet! Förförd av den grällaste artisten på planeten, ett tomt skal som David Bowie klätt upp och gjort känd. Men mina känslor? Allt det jag upplevde var ju genuint - min vilja att komma ut i världen, att bli något annat än mina föräldrar var min egen. Vad hade Lou Reed egentligen med det att göra? Hade jag kunnat hänga upp det på någon helt annan, till exempel Michael Jackson eller Madonna? Är musiksmak bara sublimeringar, slumpvisa uttryck för ens känsloliv? Är det därför alla anser att musikutvecklingen nådde sin absoluta höjdpunkt just under deras tonår? Mitt skrivande slutade ganska snart i Stockholm. Ju mer riktig litteratur jag läste desto svårare blev det att inbilla sig att jag hade något att bidra med. Men jag levde bohemliv ganska länge. Hängde på krogen, träffade en massa underliga människor, undvek ett inrutat liv. Tills jag tröttnade. Efter ett decennium på krogen känns en kväll framför teven nästan mer spännande. Med åren blev det också allt besvärligare att vara bakis på jobbet. Ja, jag blev lärare till slut. Några år försökte jag ta mig fram som rockjournalist, men det blev för jobbigt. Så nu jobbar jag på ett gymnasium i en av de finare Stockholmsförorterna, undervisar svenska och engelska. Jag använder Velvet Underground som exempel på nittonhundratalets poesi… Förlåt om jag är förutsägbar! Lou Reed slutade sina dagar som drogfri och finkulturell på ett ganska irriterande vis. Mysteriet kvarstår. Hur kunde han göra så mycket epokgörande under några få år, för att därefter under resten av sitt liv inte åstadkomma mer än gäspningar? Jag har funderat mycket på det. De var säkert en massa faktorer som samverkade, till exempel missbruk, förändrad tidsanda, stigande ålder och hans isolering som stjärna. Men den mest väsentliga faktorn tror jag var något annat. Lou Reed var en känslig person. Jag tycker allt tyder på att något gick sönder i honom när han lämnade bandet han hade skapat. Han hade gett allt i många år, men det fungerade inte. Velvet Underground var ett av världens mest nyskapande, bästa band men var okända och utfattiga. Trycket blev för stort, och han bröt samman. Under en period lämnade han musikbranschen helt, och när han kom tillbaka var det något som saknades. Han hade stängt av känslomässigt. För att inte bli sårad igen hade han skapat ett skal, som han sen aldrig skulle lämna. Från och med nu deltog han inte. Han satt vid sidan om och betraktade, kallt och överlägset.
Prosa
(Novell)
av
Peter Dickson
Läst 553 gånger Publicerad 2015-08-01 23:17 |
Nästa text
Föregående Peter Dickson |