Jag går på bio sent på kvällen

med min vän, den udda mannen

han som har svårt att accepteras

han som har åkomman, inga porer

utom under fötterna

med ett utseende som en alien,

hår som tunn pälsludd utan päls.


I ett helt liv befunnits utanför allt

utan älskog, kropparnas upptäckt

utan den ömsesidiga ivrigheten

i våra första famlande smekningar

hans vardag en galenskap

i en oupphörlighet utan tillhörighet.


Jämfört har jag inga problem, INGA

älskogen känner jag väldigt väl

smekningarnas landskap därtill

ögonens makt i outtalade ord

och kan bara vrida mig i tysthet

då han i snedvridet smajl säger

"Men hon du hade kontakt med

och inte ville ha, kan du väl ge mig".


Och i slutet av filmen, där mannen

med kvinnan bakom sig, blir smekt

alldeles sakta som under tillbedjan

där jag sluter ögonen och drömmer

hör jag hans stilla kluckande

skrattet som en automatisk replik

då han lider för mycket av att ta in

den flagranta uppvisning av allt

han aldrig kan få.