Trodde alla spår var bortsopade,
men du är som barr från fjolårets gran.
Hittad i en vrå helt plötsligt,
oväntat och oönskat.
Som en tagg i bröstet känns du igen,
och plötsligt är jag svag, och tillbaka.
Tillbaka till känslorna som fick mig att förtvina.
Och likt var från ett inflammerat sår,
visas tydligt hur anfrätt vår tid var.
Det nu åter upprivna, låt det rinna av,
och aldrig mer göra mig påmind.
Det är ny tid nu, och jag försöker leva.