Det är vinter och fågeln är ensam.
Mannen låser upp porten och sneglar
en sista gång på blodmånen
innan han försvinner in.

Snöflingorna glittrar på gatan..
den ensamma fågeln kurrar
och fjädrarna växlar från mörkt vita
till silkesgrönt.

Den bara sitter där.
ensam,
kanske blivit kvar här av nån anledning.

ögonen blinkar och ser sorgsna ut.
Mannen stegar in i sin enkla bostad.
han går fram till fönstret
och kikar på blodmånen
ännu en gång.

Den tycks ha växt, funderar han
och stryker handen över håret och suckar.

han häller upp ett glas vin
och sätter sej ned och börjar skriva.

Han skriver: denna Ensamma fågel som landat på sin gren,
med sina fjädrar som växlar från mörkt vita till silkesgrönt.
Denna gata av glittrande snö.

Han skriver om hur hon står där nere
och blickar upp mot hans fönster,
Med snöflingor i sin hand

och hur hon försiktigt sträcker sej upp
mot den ensamma fågeln
och bäddar in den i sin dunjacka.

Sedan försvinner de bort i det magra ljuset
blir som en silhuett
dränks bland gatlyktor tills de viker av
upp mot kyrkstigen
där den gamla klockstapeln
av gråsprängd brons ståtar.

Där sätter de sig under muren, kanske nån minusgrad, inte mer.
Han slutar skriva, Tittar en sista gång på blodmånen.
Och släcker lampan.

Snart sover han stilla i den gamla soffan.
Det är så tyst att man hör grannens dova andetag.

i huset där han alltid har bott