In mot höstsceneriet, kulissen i ett allt mer skiftande skådespel.
Dit färdas jag, oväntat och ingenting känns säkert nu.
Annat än kölden, som växer i takt med att halogenljuset ersätter
dagsljuset.
Klockorna vänder sig naturligt nu mer och en kan så lätt
leva i de förflutna, utan att ens inse det.
För vid vägskälet Bortanför.
Dit inget når, där spirar vägen ur kontroll
och börjar likna den kluvna stigen i dikten om den gula skogen.
Tanken att vända om, besöker en alltid strax innan klivet.
För framtiden är en korp som tar av från en gren, in i skymning.
Plötsligt osynlig.