Kroppbojen.

Har liksom slitet sig.

Bort från alla hamnar
famnar.

Var far den här buren,
buren på ett hav
bara av ordens vingslag.

Den som blivit en kroppboj,
flyter över ett folkhav.

Den har ingen röst,
annat än de lilla susande, en lina spänd sjunger
över sjön där ansiktena passerar in.

Vågskumt,
Kan de skönjas de, både goda och onda,
vissa tycks
vilja greppa Den som blivit kroppboj.

Är det mänskligt att vilja dra den som sliter sig i land?

Vad vet Den som blivit kroppboj om kontakt
för den slet sig från famnen i hamnen.

De fanns inga armar, annat bara
ansikten
avfärdande börjar de nicka,
eller är det bara kluckandet av vågor mot strandbrytarbetongen?

Har Den som blivit kroppboj, blundande
drivit in i okända vatten.

Dit de aldrig var tänkt.

Men aldrig är en hamn dit alla en dag kommer.
I land drivs allt
som en gång lämnat.

Där är även Den som blivit kroppboj
inget undantag.