Trodde jag hade hittat,
hittat de där i dina textlösa läppar
med mitt kulspetstunga sinne.

Då plötsligt, kunde jag fylla det blekaste av papper
med betydelse,
som fulla läppar fylls av kärlek.

Det förflutna har sin charm,
som ett slarvigt klotter.
Men de har sitt eget bortfall
skrivet i sin tillfällighet.
För det har förflutit ut,
smetat läppglans, läckt maskara nu
passerar de ur ansiktet.

På pappret, avtryck, klotter
oläsliga läppar.