Trodde alltid att framtiden skulle komma som ett rus.
Ett tjurrus, blodigt personligt Pamplona.
Där varje beslut stod ut, likt en busvissling,
en blodig knivsegg att äga varje beslut med.
Men …
och detta kan vara tiden, eller kanske regnet
som fått framtiden att framstå som droppar.
Ett tippande mot en öppen hand där dropparna i mitten
bildar pölen vi lär oss kalla livet.
Snart rinner dropparna likt floden, även ett vatten kan rusa!
Men då i sin egen takt.
Det är så många droppar små, omedvetet fallna mot
ögats kniv och kluvna i bortblinkningen.
Halva i handen och halva som fragment,
längesedan sått, grott och vissnat i ett annat liv.
Kvar är pölen i handen och de charmade linjerna i dess botten.
Om en sätter kraft i sådant skrock, blir det en lysande ledstjärna,
lika lätt som om en sätter kraft i tron om en framtid.
Så fort näven knyts kan även den rusa en ur händerna,
men öppen igen, så faller dropparna igen.
Makligt i handen.