samtalet mynnar ut i sig självt, likt havet
rinner tillbaka i sin egen mun.
just så kommer vi alltid tillbaka för att badda
våra sår i de som en gång rörde oss.
talar med samma toner, de som skaver
och svalkar innanför.
du stänger dina ögon, fingrar mitt innetyg
och säger, med en återvändandes röst:
"Du är ett tveeggat svärd, jag kan aldrig hålla
dig utan att själv behöva blöda"