Handen fick formen av en vinge,
hos en fågel som tar av mot en horisont
för att blöda ut i det sjukliga korridorsljuset.
”Att försvinna är också att flyga”
och jag undrar än vart du
flyger när du stänger dina ögon.
Bort, fick jag lära mig då allt blev
för nära och det osagda i delad timmar
börjat uppenbart blöda ut
likt leende mellan vinterspruckna läppar.

Hoppet, var det som
fick dig att flyga,
blunda dig bort och lyfta dina händer
mot en korridor utan slut.
Hade jag varit en hök hade jag sökt dig
innanför din egna privata gångar
där jag redan försökt springa
men jag är som du, blundande
flyende.