I
bakom ögonen, i drömmen.
det blev liksom i drömmen du tog form,
en första gång,
igen.
men jag skrivit ut allt mitt
skrik till dig,
från munnen finns det bara vindens
toner.
de som ylar om bäddade nätter
i andra lägenheter.
en tid med tunnar skinn, närmare
former och stormar som inte slutade
med bortspillda vinglas.
även om allting gick sönder,
redan då,
med sönder på det där sättet som
delade våndor bara kan.

II
bränn bort de trasiga
delarna och koka ner två hjärtan till
ånga åt vinden.
i natt, kanske jag andades in dig igen.
ur de glömda kommer
avdunstningarna vi kallade för kyssar
när våra ursäkter inte passade
in i varandras språk, som om det bara
varit Tetris block till varandras nyckelrum.
där namnen ekar mot borttynande kammarväggar.
visst. kan. bara. ett. rätt. ord. vara. allt!
men om det rätta missar de sneda ögonblicket
då vi såg varandra för vad vi var,
flyende väsen
som två passerande djur i en dunge.
plötsligt osäkra, på vem som ska vara jägaren.
bara att inse att de snabba stegen, redan skrämt oss att
springa, utan att veta vart eller vilka vi för varandra var.
rädslor, likt solljus och sand, faller bort, faller mellan.

du vet som jag, kära S, att de bländar oss.