Prag 9 januari 2016

Gott nytt år Bianca.
Jag undrar vad det här året tar med oss någonstans, gör med oss, om vi finns någonstans i det igen?
Jag finns och du finns fortfarande i min blick eller om det är ett skav i ögonvrån.

Jag har ju varit i alla de här stora europeiska städerna, sett de här gamla fina kvarteren med sina pampiga slitna stenhus. Jag har förälskat mig i dom, gått vilse bland dom, hittat paradis i krogar på källarplan en trappa ner och stått med mössan i hand några trappor upp för kortare visiter. Jag har drömt om sådana kvarter. Men jag har aldrig fått tillfälle att bo där, bli en del av dem. Nu gör jag faktiskt det. Litet men i alla fall.
Åh denna våning!
Med för tjocka väggar och för dyr hyra. En varmvattenberedare som låter i garderoben, en kvinna i äkta päls på våningen ovanför och en säng som står oanvänd...
Jag har bott här nu sen frosten fick spårvagnarna att börja gnissla, och inte kan man sitta på balkongen se ner över floden heller. Alldeles för ruggigt för det. Men det finns en krog nere på hörnet som serverar underbar grisnacke och kalla friska pilsner, och i det här landet får man fortfarande röka inomhus. Jag trivs där.

Hon bor här i kvarteret bredvid, Nada.
Hon vill att jag ska komma och knulla henne... ja efter det som blev där på sjukhuset. Där fanns liksom inte så många alternativ men väl behov, särskilt när kroppen börjat repa sig såpass. Och ja jag har gjort det någon gång, lite motvilligt, men jag låter bli, vill inte. Hon är ju ung också, vill hela tiden på ett annat vis, jag tror faktiskt hon går ut och släpar med sig lite män ibland också, det gör hon väl rätt i. Hon kommer ju hit ibland också förstås, hjälper mig med lite praktiskt, men jag klarar mig rätt bra själv så jag försöker hålla henne kort. Det finns en kemitvätt neråt gatan, inte så långt, och den unge mannen i affären bär upp varorna till mig. Jag tror hon vill att vi ska gänga oss, bli ett par, att det är därför hon är så angelägen om att vi ska hoppa i säng och göra intima saker, hon vill ”ta hand om mig”, inom citationstecken förstås, på alla möjliga plan. Men du känner mig, jag spjärnar emot när jag känner mig bunden till nåt på det viset.
Vi kom varann så nära, jag trodde jag verkligen kunde kapitulera inför det där, en annan människa. Totalt äntligen. Den där bilresan och allt som var runt omkring i det där, jag nämnde ju det lite vagt. Sjukhuset sen och allt det förde med sig, hon var allt jag hade rent konkret. Klart det slutade med känslor och åtrå, både själslig och sexuell allteftersom jag blev vitalare. Vi knöt an och vi hade knutit band. Men det gick inte... När det blev klart att jag kunde få lämna sjukhuset, få bo normalt och klara mig. Ja bli min egen igen. Då tog jag tillbaka mitt liv, det kändes så och då backade jag också några steg från det där anknutna. Hon ville vi skulle bo ihop, jag ville ha nåt eget. Jag ville ha en egen sfär igen, kunna sätta mig vid tangentbordet och arbeta ostört, i min värld. Så här sitter vi nu två kvarter ifrån varann medan banden sakta och spårlöst luckras upp. Hon försöker stärka de där banden med en orubblig längtan och vilja till att vi ska ligga med varann. Jag hamnar i det där gamla anknutna ibland, allt mer sällan kanske (?), och ibland ger jag efter och går och kryper ner intill i hennes säng. Men jag vet nog inte vad jag gör egentligen eller varför. Eller så är det just det jag vet...(?)

Jag ska in på kliniken igen sen framåt våren, två tre veckor bara eller så, sen ska det troligen och förhoppningsvis vara över med sjukhusvistelser. Men jag blir kvar här i Prag ett tag tror jag. Livet är godare och enklare här, för såna som jag i alla fall. Och jag har min våning här nu, mina egna kvarter. Det gäller bara att uthärda. Livet, det gäller alltid att uthärda, oavsett om man fått en möjlighet till, oavsett om det är enkelt och gott, det gäller att uthärda.

Men fan jag är kåt, så kåt, och inte bara köttsligt, nåt annat också. Jag går ju mest bara runt här, eller går och går, haltar stapplar lite krymplingsmässigt fram snarare. Men det är ju dig jag har innanför pannbenet, inpå kroppen, är kåt på, längtar och åtrår., För att tala klarspråk; det är dig jag vill knulla. Fan, förlåt jag ska inte va plump och grov i mun, men du fattar vad jag menar och känner.
Vi möts ju i det där så makalöst bra, i kännedomen om varann i den kemin som byggts under alla år.

Helvete, förlåt. Vad skriver jag det här för, det var nog kanske ett misstag, men jag skickar det ändå.
Vad stör jag dig för, din sfär? Korkat, jag vet.
Men fan jag behöver det, jag är tvungen
Förlåt

XX /David