Dreams are like time, and like time it is doomed to repeat itself.

Och vakna dagar spenderas, alltid på något sätt.
Och timmarna kommer… och går. Tiden rullar förbi, likt undertexterna på en film där alla tittarna har gått. Det är som om jag har börjat tala för tomma läktare. Beskrivningarna av vad som verkligen betyder något drunknar i förslagen på livsöden jag inte har något intresse att dela. Kanske ligger svaret på frågan om parasit/passagerare där. I viljan att acceptera ens nu, för det nuvarande alla fall. Ännu är jag inte säker och det är det som skrämmer mig.