Likt ett moln i konturen rör sig röken snabbt i vinden.
Min blick faller på en grå, smutsig vägg.
Kontrasterna mellan rökens kastande skådespel och väggens i intetsägande är milsvid.

Jag närmar mig sakta, undrade.

Försöker känna in rökens doft, drar in och håller. Lukten avslöjar inget på detta avstånd.

Två korpar slåss om utrymmet mot den gigantiska blå himmeln, så trångt i oändligheten. Den ena av de avviker, åt höger.

Sakta tar fotstegen mig närmare rökens bas, återigen gör kroppen ett försök att känna in, att samla och känna igen. Doften är ännu dold.
Jag tittar vart fötterna går, kvistar och löv pryder min gång.
Myran sliter med bomaterial.
Sinnet reflekterar men kan ej byta spår doft från röken gör sig stark, starkare.
Med axeln mot väggen och näsan i vind, känner jag igen doften. Piprök.
Ett nytt moln kommer spelandes förbi.

Jag sätter fram näsan och andas sakta in.
Jag njuter. Inte av pipröken utan av livet.