I
till sist har det röda passerat,
vattnet är under bron och hjärtlandskapet, är ur bild
likt platsen dit drömmar reser med avlägsna tunnelbanespår.
förbi kollapsade monument, där män med hjärtan sydda
på sina reflexvästar kliar sina hakor och undrar över vad som
transpirerade
och försvann. för det går uppdiktade spår i landet till en
uttorkad brunn vars botten bär ett fotografi av
en röd bro med två fåglar,
en har suddats ut av tid.
för den fågeln har rest sig, från räcket och blivit en fjäderpenna
i någon annans dagbok.

II
det sista som jag hörde var att du återvänt dit, med kroppen svullen av
kärlek.
så jag sålde fotografierna och brände mina händer, rena
rena från detta Berlin, där alla dörrar en gång öppnades ut mot
Alexanderplatz, torgets duvor och labyrinten i ditt ansikte,
där har jag inget mer att göra.
jag irrat klart och nu brinner reflektionen av mitt inre Berlin igen
aska allt, aska nu, aska ersätter även dig.
de sista jag hörde, var att du varken var mer eller mindre
än du alltid varit.
du var tillbaka där, kär.

jag har burit allt detta som nu står färdigt här.