Vuxna går in gratis.
Ordet vuxen borde inte behöva förklaras men sen jag började jobba inom personlig assistans har jag insett att det behövs för var dag som går.
Folk verkar anta många gånger att om en person är i behov av hjälp i form av andra människor..ja då är man inte riktigt vuxen.
Om talet inte används genom ord, om rörelseförmågan är rubbad, om utseendet inte "passar in" i den där normen någon har skapat, om en slang från näsan möts i en syrgastub eller om personen har ett rör i halsen för att kunna andas.
Då helt plötsligt ger folk upp och antar saker.
Det är då dom vänder sig till oss assistenter, till dom som dom verkar anse som vuxna.
Vi kan få frågor som "Vad tror DU han/hon vill äta?" "Vilken tid slutar DERAS träning?"
Listan kan göras oändlig!
Jag förstår...jag förstår att det kanske är läskigt att att prata med någon som inte kan uttrycka sig på det sätt man är van vid.
Pulsenökarmanvillgörarättochintefel.
"Nu...nu...nu vågar jag säga Hej" men i sista sekund kommer personen på det man har fått berättat för sig, det som många är uppväxta med.
Det som menas är (om man läser mellan raderna) att allt och alla som är annorlunda är farligt och glöm för tusan inte att "dom" får utbrott minst varannan halvdels sekund.

Personen du inte ens har tittat på när du står vänd mot mig uppfattar allt.
Hur känns det för just DIG när du blir ett tredje hjul? När du kan så ofantligt mycket mer än din kropp kan bistå med? Att gång på gång få känna att du inte är behörig?
Tänkte väl det. Dom flesta skulle känna sig väldigt illa till mods, dom flesta skulle känna sig överflödiga.
Gör mig en tjänst..istället för att anta och tro dig veta vad en annan människa klarar:
Ställ frågan till personen som t ex ska ha maten. Jag lovar dig att även om personen inte kan formulera sig genom ord så kommer assistenten att berätta för dig. Du behöver inte ha ångest för att du inte gick den där teckenspråkskursen för 100 år sedan.

Vad jag försöker säga är att behandla folk som du vill bli behandlad själv.
Människor med fysiska eller psykiska svårigheter är inte dumma i huvudet.
Vissa är barn i vuxna kroppar och tvärtom.
Men det dom behöver, det som alla behöver är respekt.
Om jag ska köpa biljetter till något så skulle ingen ifrågasätta mig om jag verkligen är vuxen, heller inte om jag ska på något där det kostar för barn men är gratis för vuxna.
"Jo fast han/hon går väl som barn ändå så då blir det 80:-"
Snacka om särbehandling och jag skulle bli G A L E N om jag skulle vara personen det gällde.
Under vilka premisser kan en människa bakom en disk avgöra eller ens argumentera om åldern hos vederbörige eller för den delen ändra i betydelsen VUXEN bara för att man ser ung ut eller ser ut att kunna vara någon som gillar att leka? (undantag för alkohol och annat om dom ej ser leg osv).

Jag är stolt över det jag jobbar med, jag beundrar alla dom nya människor jag möter och dom lär mig nya saker varje dag.
Mitt jobb är inte att trycka ner personen jag jobbar med genom att göra allt, mitt jobb är inte att köra över någon bara för att det går långsamt ibland.
Mitt jobb är att räcka ut en hand när det behövs för att personen jag är med ska nå målet vad än det må vara.
Mitt jobb är att försöka motivera, inspirera och vara ett stöd när det behövs.
Mitt jobb är att gå bakom, framför, vid sidan för att göra en stig där spåren kan följas, för att hjälpa personen till någon form av självständighet hos dom det går.
Mitt jobb är att dela med mig av mina förmågor och addera dom med personens i fråga och oavsett tidsåtgång blir svaret: Jag lyckades!
Ibland kan svaret även bli:
Okej, jag nådde inte riktigt hela vägen men eftersom att jag trots allt försökte så lyckades jag genom det.
Tänk dig den känslan när du har klarat av något som var trixigt och snårigt, visst blir du stolt?
Ingenting är omöjligt.
Det omöjliga tar bara lite längre tid ibland.

Ibland kan ett Hej göra en hel dag, ibland är ett Hej det enda som behövs för att känslan av att vara osynlig ska försvinna en stund