Du är lika vacker som gitarrslingan i Klåparen. I dimman är du ljusglimten. Själv är jag förvirrad, trodde aldrig att jag skulle känna så. Oavsett hur allt kommer te sig, är du den enda som brinner. Snälla, ge aldrig upp, stå aldrig still.

Natten gör ont, trots Östergrens vakande hand. Vi skall ju enligt den utstakade vägen bara vara vänner, och det har alltid varit så. Istället blåser en storm i mig. Fattar inget, men ändå känns det rätt.

Dom små orden, de hårda orden. Antingen faller jag hårt, eller faller jag hårdare. Vägen känns dödsdömd redan från början.