Igen hänger huvudet, tyngt av Sisyfos tankar.

Mellan skorna växer en pöl av tappra tårar, speglar ansiktet.
Det har som blivit ett törnrosslott,
övervuxet, sovande
och sinat har brunnen av ursäkter och lögner, som dem om de sena nätterna,
för att skönja ögonens sanna färger.
Röda och frätta.
Råa och röda.

När vi tappar våra drömmar,
kan vi det som Sisyfos inte kunde, fortsätta.
Men vart står vi! Vilka blir vi?
När vi tappar vår bumling av drömmar?