(Jag undrar ..) vad är tvåsamhet-
förutom ett spel där man accepterat varandras spelregler
och där allting börjar med en uppenbarelse-
ett underbart, men oförklarligt synsätt
följt av ett ljust sken, tindrande ögon,
löften om äktenskap, smekningar,
vällusten från din käraste, sommarens
dofter inbäddade i hagen utanför
- eller ett sammanbitet hjärta av de spillror
som farit åt alla håll.

Men min ungdom har präglats
av motsatsen, ironiskt nog.
Jag brukade göra mig själv till åtlöje,
då jag tog tiden åt promenader
eftermiddagarna igenom för att komma åt
känslan av att vara hennes hjärta nära.
Men vad jag kände var egentligen
mitt egna sinnesrus.
Jag trodde (nästintill!)
på allvar att jag hittat
ett sätt att förmedla de innersta
önskningar, den suktande åtrå,
de bångstyriga drömmar som
plågats i elden av svavel!

Jag minns hur jag ville henne väl,
mer väl än någon annan själ.
Jag minns hur mina försök
förolyckades, var gång.
Men jag överlevde sorgen.
Försonade mig sen med verkligheten,
för att sedan tappa bort mig igen-
i dessa rus, romantiska föreställningar,
hemliga kärlekshymner, sparade verser
för henne - för alla primadonnor
jag fann fläckfria

Vad vill jag säga med detta?
Jo, trots tvåsamhetens trygghet
och omsorgsfulla gångstig-
så hur kan vi någonsin uppriktigt,
genuint, innerligt redogöra
för världen, o för oss själva
att vi älskar och älskat
något vi bara utifrån oss
själva beundrat under
den korta tid vi fått att
att tillbringa på denna jord?


Allt vi skådar har ett djup vi är okapabla att nå.
Skönheten med.
Oavsett om du strosar längs idyller och blommande parker
eller vilar stadigt intill din livs kärlek.