Skymningen är en siluett jag är van att dela kudde med. Kanske är det därför den känns så nostalgiskt när den drabbar en. Med dess vindar, som rör håret på människor som längtar bort och till andra. Som får de barfota barnen att springa, så deras steg virvlar upp de trendiga körsbärsträdens bladformade tårar från asfalten längst Storgatan. De virvla runt huvudet på de som fortfarande vet vad närhet och längtan betyder. De börjar likna tankar precis innan de faller. Just när de rör sig bortom sin, så att säga, rent lexikala förklaring.
Brukar stänga mina ögon innan de landar.