Du läser högt om rymden ur en bok. Om omloppen av rymd som är så kaotiskt perfekta att det ända som kan stå upp mot dem är det osorterade skrivbordet som vi sitter vid.
Minns en passage av Strindberg, en han skrev om en man som såg Indras dotters perfektion som en del av sfärernas rörelser. Du läser högt om Venus, om passager och rörelser, inte ord, som tar hundratals år att återvända. Det känns som om det har tagit hundratals år förr oss att komma hit, då vi har slutat att röra oss som ebb och flod. Ifrån varandra. Du Luna, jag Terra och här sitter vi i varsin utkant av ett skrivbordsuniversum. Är inte säker om vi är varandra beboeliga, likväl når vi varandra, behöver varandra. Finner sfärernas skönhet i varandra tystnad när den ena sjunker in i boken och den andra in i bordets svarta kvisthål.
Jag är Terra, jag är obeboelig.