Vi går och hon börjar berätta, om en annan typ av arbete. Sorgearbete. Om glädjen och skammen i att vara ensam när livet centrerar sig självt. En fotolins som byter inställning. Hur livets tydliga detaljer dyker upp och samtidigt.
Fasas något/någon ut. Frivilligt eller ofrivilligt. Hon berättar att det finns pojkar än, som sagt att de så gärna sätter hennes hjärta i deras knappnålsficka. Det som mullrar genom hennes ögon då är just den där skirheten, skönheten. Detta är de mänskliga solstormarna jag alltid velat innesluta mina ord kring, som en skyddsväst. Verkligheten, men bara lite mer. Ett överexponerat foto.

Jag följer henne hem, likt hennes pojkar. Men jag vet mitt namn och roll här. Är mer hund än kavaljer. Så jag ber bara henne om att få hämta mina grejor. Innan jag går står hon, med ryggen mot dörren. Så berättar hon att hon är i sämre skick än någonsin. Kroppen har liksom vänt sig ur sig själv. Skulle vilja stanna. Prata, göra något mer med alla de där orden som pressar mot mina fingertoppar. Men jag måste sova. Måste arbeta. En dag kommer jag kanske inte vara en skugga mer. Men då är hon inte längre kvar här.