*
Snart är jag lika gammal som han,
då den gamla eran började.
Osäker tänker jag tillbaka på det som spillts och bränts.
Minnen som bohemiska sagor kommer till mig, historier från ett rus.
Tiden från de dagarna brusar någonstans i hjärtat och i drömmen är
hörnlägenheten fortfarande som ett fyrljus ovan de belägrade studentlyorna.

Nu har tiden torkat, blivit som bläcket han alltid verkat omsätta, mer blod.
Världen är sig likt men ändå inte efter dessa år, den har vandrat iväg med oss.
Kvar finns dock en sak.
Ett höstminne i bläck, vin och musik.
Den som spelade från hans gamla tron.
*