enda sedan den här platsen blev tom på dig
har gatorna tappar sitt motstånd.
stigen genom staden har förlorat sin rättframhet,
blivit blekare var gång en passerar det, nu frånryckta
fundamentet som var din adress.

så många gapande hål möte en nu om dagarna,
och sen den rädslan.
den kallas något
"trypophobia"
rädslan för samlingar av påtagliga hål.
rädslan för avsaknaden av något som borde vara
här, nära
som skriften är nära
språket.

med den enes avsaknad så…
obehaget, olusten kryper upp
längst kroppen som en ilning.

varje andetag taget i den här platsens namn
ditt namn
är nu ett hål
en fadd gata av hål,
där avsaknaden föder ett växande gap
enda sen den här platsen blev tom på dig
finns det bara kvar ett öppet
O
där du en gång stod.