en man ser någonting försvinna.
glasögonen reflekterar en knapp ljus, tunt är det.
som en blek stjärna i en gammal kartbok, en sådan som lös upp
i mörkret efter att man hållit den mot sänglampan.

den infinner sig sen bara tomhet i blicken och
ögonen tar en Vanta-mörk ton.
de blir alltför svarta.
nästan, smärtsamma att ser på.
Orfeusövergiven stannar mannan här,
resterna av ljuset, försvinner in i ögonhålorna,
bakom glasen.
där finns det inte ens ögon längre.
ingenting,
kan inte reflektera.

(på annan ort)
Eurydike köper sig nya skor.
som hon går in i bläckmörker.
rymden som inte rymmer något,
den är både mannen och Orfeus nu bekanta med.

dock, så för det dem inte precis närmare den som gått dem
båda förbi.