Solen värmer mitt ansikte. Den smeker den bleka huden mellan mina ögon. Fönstret står på vid gavel och släpper in solstrålarna. Fönstret leder dem till min själ där jag sitter. Den tunna gardinen sveper över mitt knä i en sval bris. Utanför gungar löven sakta i de nyutkomna strålarna och vinden ler tillbaka. Jag andas in djupt av den helande vinden. Den far runt i min själ och blandar sig med solstrålarna i ett rus. I ruset sitter jag vid mitt öppna fönster. Mina ögon beundrar mjukt det gröna som täcker den vakna världen. När solen går i moln friskar det i, och gardinen rör mitt ansikte med sina svepande rörelser. Värmen mjukar upp min stela mun och får den att le. Fönsterkarmen blänker bländande vit mot mig och sakta drar molnen åt söder. Jag ser på dem och ger ifrån mig en nysning direkt från den blå himmeln. Pennan raspar över raderna. Pappret har blivit lika lent som min hud. Det är nästan fullt och ödet träffar mig som en blixt. Jag ser ut genom fönstret och ler lyckligt åt en underbar sol. Vinden ruskar i det öppna fönstret och jag känner att stolen är lite hård. Men med fingertopparna i solen har min hud fått färg igen. Gardinen flyger.