kan inte hantera det längre.
efterkonstruktionen börjar väga ner kroppen,
mot hålet.
likt ett ankare, börjar orden i munnen te sig.
förljugenheten gentemot den riktiga historien skär sig
mot dess ursprung.
mot dess minne. kropp. adress.
ansikte.

det är här som Orfeus fallerar.
han, som en gång blickade ut, orädd mot Eurydike
och hennes jag, kropp.
för i den historien som nu upprepas,
ägde han inget mer än bara sina egna ögon.
inte den som de såg, aldrig den som de såg.
de såg henne och såg henne försvinna.

men historien, den är något helt annat.