Spring längs vintervägens väglag
vaken från gårdagens vingslag,
var en vindränkt vandal,
drunknad i livets tårkanal.

Bifrost biter och bannlyser blod
möte mellan människa sviktar mod
polartaket taktfullt stort och tyst,
minnet minns läppar som kysst.

Vintern bliva ett utsträckt hav
känslan visste vad den namngav
kristaller blända blickens blygsamhet
dansande drucken men ack så diskret

Frosten fryser med underlig prakt
det finns ej längre något osagt
armar är såriga av välvalda snitt
vem sa att livet var riskfritt

Skogsstjärnan frodas inte än
då våren kommer komma igen
kylans karga kram må finnas kvar
men pulsen äro märkbart kännbar.