det känns så länge sen nu men det fanns dagar då

jag inte kände mig förankrad i verkligheten

dagar då

jag trodde att jag höll på att bli sinnessjuk

*

från en stenbalkong i vildanden

brukade jag ringa 1177

en gång satt jag mitt i natten i 20 minuters telefonkö

sjuksköterskan bodil ställde kontrollfrågor på bred skånska

och jag viskade med skakig röst

“bodil, kommer jag att dö inatt?”

men bodil kunde inte ge någon tröst

och hon gav aldrig några löften

*

kommer aldrig glömma den gången vi ringde 112

jag trodde att jag skulle dö och vi visste inte vad vi hade tagit

du fick inte följa med in i ambulansen så du stod kvar utanför och såg på

som om ambulanspersonalen visste vem det var som var den manipulative av oss två

när jag frågade om jag skulle överleva natten

såg ambulanspersonalen på mig med medlidsamma blickar

och frågade “är det fler i din familj som lider av paniksyndrom?”

som om jag skulle fattat att jag inte höll på att dö

som om det var det självklaraste i världen

att jag bara var psykiskt sjuk

*

brukade ljuga för min psykolog

försökte förklara för henne hur världen kändes overklig och

hon frågade

“om du höll på att tappa förståndet - tror du verkligen att du hade varit medveten om det då?”

jag sa nej

men menade egentligen ja

och kände mig sinnessjuk när jag sa det

*

jag ville bara att någon skulle försäkra mig om att jag inte var galen då

så att livet skulle kunna fortgå

precis som vanligt

 *

jag ville ha trygghet, du gav mig tabletter med direkt effekt

jag ville ha försäkrande ord men fick bara mindre självrespekt

*

nu när jag ser det i retrospekt

tänker jag bara att

den högsta formen av galenskap måste ju vara att övertyga sig själv

om att det enda som kommer att rädda en från att falla ner i en mörk avgrund

är att spendera varje sömnlös sekund

tillsammans med den som drar ner en i fallet

*

och jag ringde efter dig

vid varje panikattack

natt efter natt efter natt