Bäcken som ringlar genom skogen utanför mitt hus är som en pulserande ådra, om jag lydigt följer den hittar jag kanske skogens hjärta. Jag klättrar över fallna stammar och har inget emot mina skor som sjunker ner i leran. Mina skoavtyck är ett bevis för min existens.

När jag kollar upp känner jag hur skogen skyddar mig med sina grenar, den breder ut ett tak och låter mig bara skymta det eviga gråa molnet, eller är det himlen?

Min kärlek är ren och skör, hur skall jag förklara för dem att min lycka hänger på en tunn tråd? Jag är rädd för att dem kommer skaka på sina huvuden och sucka från djupet av sina själar. Dem kommer låta sina ansikten formas av besvikelsen, varför kan jag bara inte vara den dem vill att jag skall vara?

Bäcken som rinner genom skogen grenar sig och bildar ett nätverk, om jag lydigt letar hittar jag kanske aortan som leder mig till skogens mitt.
Jag som alltid varit stark är med ens liten, när jag lutar mig mot hans bröstkorg hör jag hans hjärta slå och det ger mig tröst.