Jag utsätter många för mig själv, jag ger hundra procent av mig själv när jag möter folk, speciellt de som känner mig.
Och jag vet hur jag ses och känns inför dem, jag vet hurdan jag är.
Det är när man har självinsikt ja, vilket man inte har när man bor i förorten och utsätts för förorten och utsätter förorten för förorten.

Det vet jag, för det minns jag, jag var i en dimma när jag levde där och på det sättet.
När jag ser tillbaka på det, var jag i en dimma, jag hade ingen självinsikt, jag sket i om jag levde eller dog idag eller imorgon.
Det var så man tänkte, och kände, ingenting betydde något förutom en själv i en grupp, som var liktänkande än själv.

Alla kan relatera till det iaf, att man vill känna sig hemma i en grupp.

När man väl är i en grupp beter man sig som i att man är i den gruppen, man blir den gruppen.
Om den gruppen blev inspirerad av förorten, då var man förorten.

Om den gruppen blev inspirerad av att spela cosplay och gitarr, då blev man som sådan.

Man förstod inte saker utanför sitt perspektiv, agree?

Så när du inte är från orten, och inte levt som i orten, då kan du inte relatera till orten, om du inte har som nu, en djup självinsikt, självdistans, och sympati/empati(humanisk) filosofi.

Det är svårt annars, eller som jag skulle säga det, du lever i en dimma om du tror annat, för det du gör då är tror och har fördomar i spår av påståenden. Du vet på riktigt inte hur det är, du tror att du vet. Men om du visste hade du inte haft fördomarna/påståendena, du hade förstått och vetat vart ifrån mönster kommer ifrån. Och du hade följt mönstret till dit det kommer ifrån, och därifrån hade du bearbetat och gjort förarbetet och förstått att det inte är individuellt utan det är djupare än så. Det är grunderna vi står på, grunderna vi kommer ifrån, det är ett samhälle, på olika nivåer. Olika privilegierade. Som ger förutsättningar och motsättningar till vart du kommer ifrån, vem du blir, och hur du hanterar dig själv och andra.

I orten, har man inte samma förutsättningar. Det vet vi, det är ingen myt.

Så att lägga ansvaret på barn och unga, och kalla dem saker är att kasta sten i glashus, vill man inte att barn/unga kastar sten på uniformer och blåljus. Får man ta ett steg tillbaka, och fundera kanske lite mer på varför.

Men kanske just i orten jag kommer ifrån, beror det mesta på nedläggningarna av just fritidsgårdar, och bra fritidsledare, bra förebilder, och ungdomsledare i skolor samt samhället.
Barn och unga är våra allas ansvar, hur de blir, är hur vårt samhälle kommer att bli.