Jag tänker mycket. På allt, jämt, hela tiden. Tänker och tänker och funderar. Söker lösningar, söker svar. Som alla gör antar jag. Ibland känns det som att jag har hela världen på axlarna, men inte en gnutta mod, makt eller verktyg att göra någonting. Det är då jag behöver min lilla himmel, drömma lite, när allt känns för verkligt. Och tungt.
Andra saker jag tänker på (när jag inte drömmer)
1. Feminism.
2. Miljökatastrofer
3. Fattigdom & svält
4. Gud (och hur det kan finnas en gud med tanke på nr 2 & 3)
5. Sex och sexualitet
6. Mjuka valptassar (alla bebisdjurs tassar)
7. Framtiden
8. (Vad fan i hela världen vi håller på med, vi människor alltså.)

Men det där sista, det säger jag aldrig till någon. Då tror de väl jag har blivit galen på riktigt. Nä, jag låtsas som alla andra. Stannar med människorna, fast jag inte är som dem. Springer genom T-centralen, vi är som en gigantisk flock med robotmyror. Marscherar mot målet, utan att ta hänsyn till det som korsar vår väg. Grejen är att jag måste korsa den där flocken varje morgon. Eftersom jag ska upp i trappen som ligger till vänster om huvudkorridoren för att ta mig till jobbet. En försöker ta sig igenom den myllrande massan med robotmyror, får armbågar i sidan och blir knuffad för att en kommer i vägen. Fräsande ord, som pissmyresyra.
Jag ser på dem som trampar framåt i hastig takt, försöker se dem i ögonen. Men det går inte, de har ögon av glas. Avskärmade, i sin bubbla, endast ute efter att nå målet, helt obrydda om vad som händer på vägen. Trots allt detta vet jag att dessa är precis, helt vanliga människor, inte annorlunda från mig. Så därför funderar jag så mycket över det, det grämer mig, trots att jag gör allt jag kan för att bara hänga på, som alla andra.