Vi leder cyklarna sista biten. Vägen är gropig och fylld av rötter som tränger upp ur den hårda jorden. Marken är torr, gråbrun och nedtrampad. Här och där sticker upp små små växter, som har kämpat sig upp, tragglat sig genom den hårda skorpan, sträckt sig upp mot himlen, mot solen. Marken ser så död ut, ändå kommer liv upp ur den.
Det sluttar lite uppför och vi blir svettiga av att dra cyklarna framåt. Jag sneglar åt sidan, ser solen blänka i ditt ansikte där små svettpärlor trängt fram i pannan och överläppen. Ditt hår, som du för ovanlighetens skull samlat i en svans i nacken, krullar sig i tinningarna. Precis som det alltid gör så fort det kommer i kontakt med minsta fukt. Du är som ett yrväder, brukar jag tänka. Med ditt vilda hår, dina nyfikna ögon och ditt sätt att ta dig an världen som att den var skapt för dig. Inte på ett dåligt sätt, du är inte ego eller självcentrerad. Bara självklar, skarp. Du syns, du märks, du hörs, du har en röst. Jag är tvärt om, mild och tillbakadragen, vanlig. Om du är skarp så är jag suddig, grumlig i kanterna, försvinner lätt i mängden. Vardaglig är väl rätt ord, i alla fall vid första anblicken, första intrycken. Gräver en längre finns det mer, en massa mer. Det är inte så många som gräver, men det gjorde du. Har en tålamod finns det massor att hämta, och du har en ängels tålamod.
Jag avbryts i mina tankar av att du snubblar till. Cykeln landar med en skräll på den brokiga vägen och du jämrar till när du slår i marken. Jag släpper min cykel tvärt och sätter mig på huk framför dig, där du sitter på den gropiga vägen. Det rinner blod från ditt knä. Jag får av mig ryggsäcken, rotar fram necessären och tar fram ett plåster. Det är blått, med vasaskeppet på. Jag torkar bort blodet på ditt knä med kanten av min tröjärm, du drar efter andan vid beröringen. Så sätter jag på plåstret. Blått hav och båt på ditt lilla knä. Du ser på mig och ler, ”tack”. Ljudet av din röst får det att fladdra till i maggropen på mig. Jag ser in i dina ögon, de är grå som stormig himmel, med stänk av blått, som att den lugna himlen skymtar där bakom åskmolnen. Det bränner till och jag vacklar, vänder bort blicken för att du inte ska märka något. Mitt hjärta slår så hårt att t-shirten måste röra sig i takt med hjärtslagen. Hårt och oregelbundet dudunkdudunkdudunk. Fan. Du ser på mig och fnissar till. ”Ta det lugnt, jag mår bra, ingen fara.” säger du. Jag ler. Vi reser oss, plockar upp cyklarna och fortsätter vägen fram. Du haltar lite lätt, jag försöker andas normalt. Få mitt rusande hjärta att sakta ned till vanlig puls. Det doftar gott i luften av sommarskog. Det har regnat i flera dagar och solen som nu torkar upp allt runt omkring oss får allt att skimra. Nu skymtar den mellan träden där framme, stugan. Den lilla träkåken, där våra små små barnfötter sprungit och tassat över träplankorna och fått flisor, där vi spenderat veckor av sommaren med att ligga i hängmattan och sörpla hallonsaft ur samma glas med två sugrör, där tonåren började med allt som hör till, med billigt vin och snodda cigaretter, dit vi åkt ut för att andas, när allt blivit för mycket. Där vi skrattat, gråtit, skrikit, bråkat, kramats, lärt känna varandra under årens lopp. Jag tänker att jag alltid har vetat. Vi kommer fram till grinden, du öppnar och vi går med krasande steg över grusgången. Så bekant och så hemma. Det finns platser som aldrig förändras, som alltid ser likadana ut. Klippor som har funnits i flera tusen år, bryggor som ligger i mörkt vatten utan att en minns hur de kom dit, ställen som en inte minns har sett ut på ett annat sätt, ett hus som har funnits hela ens liv. Det här är en sådan plats. Och det är ganska skönt att veta, fast än livet och allt som hör till är förgängligt och skört, så finns det något som består, trots allt.

Vi kommer fram till dörren och du lyfter på en kruka, full med prunkande, doftande pelargoner och tar fram nyckeln som ligger där under. Du låser upp och vi stiger in. Stugdoften sticker oss i näsorna och vi tassar in över det lite kalla golvet. Vi är först här för året och ingen har varit här sedan förra sommaren. Vi ska sätta igång huset, innan dina föräldrar kommer om en vecka. Stugan tillhör egentligen dem, trots att vi så många gånger känt att stället är vårt. Du ger ifrån dig ett litet tjut, en mus springer över golvet i högsta fart och slirar in under diskbänken. ”Fler än vi som trivs här” ler du. Jag nickar bara. Du vänder dig om och kramar om mig. ”Vad skönt att vi äntligen är här, Mirjam, vad skönt att vi äntligen är här.” Jag känner din kropp mot min, dina armar runt mig och dina andetag mot min axel, där vi står. Du håller om mig länge och min puls går upp igen. Jag puttar dig ifrån mig, vänligt, men kanske lite för snabbt, stryker luggen ur ögonen och ler ett flyktigt leende. ”Nu ska vi ha vin” säger jag och hoppas att rösten inte darrar så att du hör. Jag vänder mig om, går ut i hallen och släpar in våra ryggsäckar. Öppnar din och gräver fram en box med Botánico. Öppnar skåpet till vänster om spisen och tar fram två tekoppar. Jag häller upp rikligt till oss båda och ger den ena koppen till dig. ”Skål, Bim, skål för oss”. Du höjer din kopp, lite rödvin skvimpar över kanten och du fnissar till. ”Skål” ler du ”skål för oss”. Det börjar bli kväll, vi tar alla filtar vi kan hitta och går ut på den lilla verandan som vetter ut mot vattnet. Solen är på väg ned och juniluften är fortfarande lite kylig på kvällarna så vi sitter nära, nära i soffan med lager på lager av filtar runt oss. Jag ser ut mot vattnet, solen som långsamt slickar sig ned över himlen stänker guld över den blanka ytan. Det blåser till lite och vindens små kastbyar får havet att krusa sig över sin egen yta. Den får det glittrande, glimmande lagret av guld att skälva sig över det djupa blå. Jag tror att det kanske är det närmaste jag kan komma för att beskriva ordet vackert. Dina ben över mina lår och mitt huvud på din axel. Du pillar mig i håret och vi pratar om nästan allt, som alltid. Vi kan inte prata om ALLT, för det finns en sak som jag inte vågar säga. Jag vet inte om du vet om det, men jag låtsas och hoppas att du inte gör det. Och vi pratar om allt förutom det. Vi pratar om livet, om det vi gör, om vad vi vill göra. Vi har så stora drömmar att vi nästan kräks, av både iver och rädsla. Vi känner oss oövervinneliga och otillräckliga, om vart annat. Men vi har varandra, det talar vi ofta om. ”Hur går det med Axel?” frågar du. Jag suckar. ”Som vanligt” svarar jag. ”Det knakar liksom i fogarna, fallerar lite mer för varje dag. Han är så snäll, det måste vara mig det är fel på.” Du ser på mig, med varma ögon och skakar på huvudet. ”Det vet du väl att det inte är dig det är fel på.” säger du och ler. Så blir du allvarlig igen ”Men du har ingen aning om vad det kan vara som är fel?” Du ser frågande på mig. Med dem där ögonen, herregud dina ögon. ”Nej” ljuger jag. ”Ingen av oss har någon aning.”

Vi sitter där hela kvällen, trots att fukten lägger sig som ett lager över plädarna, kylan kryper sig in och tårna börjar kylas ned. Gåshuden över hela min kropp har jag svårt att bestämma om den kommer från just kylan, eller dina fingrar som fortfarande leker i mitt hår, och din kropp som är nära, så nära min under alla lager av tyg. Jag känner undersidan av dina lår mot ovansidan av mina, din hud är stubbig av små hår, men len ändå. Jag känner att du också fryser. Jag lirkar in min arm under filten och känner över den knottriga huden, drar med fingrarna längs med ditt ben och du rycker till när jag råkar komma åt ditt knä. ”Förlåt” mumlar jag. Min röst är grötig, märker jag. Kanske av vinet, kanske något annat. Plötsligt fryser jag inte alls längre. Någonting brinner i mig och jag får med all min kraft tvinga min egen hand att inte glida upp längs ditt lår. Tvingar mig själv att stirra ned i plädarna, för att inte råka möta din blick. Vet att jag kommer överväldigas då, och kanske göra något dumt. Allt känns så mycket lättare när vinet har gjort sitt. När alkoholen pumpas runt i kroppen och gör mig dum, kåt och brinnande varm. Det känns som feber. Skammen sköljer över mig och det bränner till bakom ögonlocken. Jag förflyttar armen ovanför plädarna igen, för säkerhets skull. När jag har andats i några minuter vågar jag äntligen titta upp igen, jag ser på dig, du ser ut mot vattnet. ”Tänk att vi är här” säger du och vänder blicken mot mig. ”Fan vad jag är glad att du finns, Mirjam. Tack för det, tack tack tack.” Jag rodnar och slår ned blicken. Svarar ”Tack detsamma, Bim. Tack tack tack för att du finns.” Jag fylls av glädje och sorg på samma gång. Glädje för att du sa så, och sorg för att du inte menar det på sättet jag önskar att du menade det på. Där sitter vi resten av kvällen och stora delar av natten, och talar om, nästan, allt.