Vita hallon i din farfars trädgård,
transparenta, som små hjärtan.
Du samlade ihop dem, med fingrar sköra som insektsvingar.
I botten av handflatan blev hallonmassan en skärskådning av känslorna
som grodde likt lupinerna.
Ett smittsamt vackert ogräs.
Minns rösten som berättade om ogräsets blodsmitta.
Om en fallande fauna av liv inträngt mellan växande stadskärnor och
en natur som verkade tyna till enstaka tjocka beståndsdelar.
Om den separerade mångfalden.
Om ofullbordade känslor, hur dessa kan,
som lupinerna,
växa obehindrat i en jord som inte vet vad den ska göra
med det som spirar och gror.