Jag dricker kopp efter kopp av kinesiskt te
i en förhoppning att dåliga tankar ska försvinna
vem är jag för en vilsen, förlorad individ
som ens trodde att jag dig kunde vinna

Kärleken skär djupa sår inom mig
men jag tror att jag kanske överreagerar
jag är expert på framförallt just det
det är min kantstötta själ som agerar

Jag hör melodier allt som oftast inom mig
av en artist som du inte ens gillar
känslorna svallar lite mindre just då
min gråt för en stund om dig sig inbillar

Du vill aldrig se några tårar på mig
annat än de som från dig är av lycka
jag har slutat att säga som det är
det är rätt sorgligt kan man tycka

Att jag ens rimmar för att stunden klara av
jag vill inte smeka min hud med ett stålklätt blad
fastän jag redan på nytt har halkat dit
regnet dolde mitt sinne där och då i din stad