Med det röda vinet fortfarande kittlande innanför huden och med blickarna från sagoprinsen etsad på min näthinna svävade jag hemåt. Månens svaga sken smekte min rodnande kind och jag kunde inte sluta tänka på prinsen som skulle ringa imorgon.

Gatan var tom, parken var ännu tommare så jag småsprang lite. Tvingade mig från mitt lyckorus tillbaka till verkligheten, koncentrerade mig på nyckelknippan mellan mina vita knogar och de mörka skuggorna vid buskarna.

Det var inte långt kvar, jag kunde till och med skymta den gula husfasaden i månens silversken, jag kunde ha hunnit. Men du hann före, du var så snabb att jag inte ens hann ana varningen från grenarna som knäcktes under dina svarta kängor. Helt plötsligt var du så nära.

Dina hot och hårda nävar tvingade ner mig under gungorna där min lillebror brukar leka. Väsande gjorde du det klart för mig att om jag skrek skulle jag aldrig komma hem. Du hade inte behövt anstränga dig, min skräck var förlamande.

Det brände som tusen eldar när du körde upp flaskan i baken. Det sved likt inget annat när du trängde in i mig. Smärtan från dina knytnävar, ditt skärp och dina sparkar fick mig nästan att sväva in i medvetslöshetens trygghet. Men inget gjorde så ont som när du skändade min största hjälte.

”Skrik Pappa, din jävla hora! Kalla mig Pappa din satans fladderfitta.” Jag var stum av rädslan som satt på mitt bröst. ”Tycker du inte om när din Pappa knullar dig, säg Pappa då för helvete!” Plötsligt bubblade en mörk röst i min hals, ordet Pappa blandades med blod och snyftningar i den kalla natten.