Jag steg i alltets träd, uppå dess sista kvist
som knoppar ut till grenen genom inten,
i toppar ovanför stod stormens amnetist
men nedanför omfamningshyacinten,
min hjärna ville ner, mitt hjärta fram
att klättra luftens damm till nakna taket
i stammen där min modtyngd vägde gram
och fälldes blott av instinktstimmerknaket.

Som yrselstjärnor sjöd uppljöd ett knaks
förmaning där som globens lob upptindrar
och av en timmerlast jag hölls tillbaks
till timret, där inbillat hinnor hindrar
mitt minne att bestiga detta träd
men hör tordönens svall, kerubers fnitter,
men räds att vara säd, och bara säd
som sätter frö i jord där jag blott sitter.

Jag hörde överödet ropa "res
din hand dit intingsstammens nät sig slingrar",
men utom bruten gren är allt som ses
det köttet som slår kramp inom fem fingrar,
jag skrapar skrudens skrov av barnad bark
och gapar skepnadsskum mot intingheten
men hinner jag till intinghetens mark
är hjärnan vad som lämnat köttplaneten.

Jag föddes ej för fröt, men för att klättra
de spröt som stiger stumt ur naken stam,
men slingerväxtens skrov skall stelnat fjättra
mitt inre i en instinktsrot av skam.