nu vaknar jag osäker på min roll
nu glömmer jag mina repliker och står stum

nu dog vintern
nu kom sommaren

nu frågar jag mig: är världen bara en kuliss, en kuliss av papper, ömtålig för vatten och beröring?

nu ser jag höghus av betong och glas
nu tror jag att de viker sig för vinden

nu lägger jag handflatorna mot fasaderna,
nu låter jag fingertopparna löpa över ytorna

nu känner jag

nu åker nån hiss och närmar sig himlen
nu tittar nån i hisspegeln

nu gräver nån med fingrarna i jorden vid husväggen
nu upptäcker nån att höghusen inte har några rötter

nu påminns nån om saknaden och går för att hämta sitt ansikte

nu undrar jag vem nån är, och vad som egentligen menas med att ”hämta sitt ansikte”

nu stannar jag upp och ifrågasätter den här dikten
nu undrar jag om den inte börjar bli för tjatig och plagierar Moodysson, Bob Hansson eller Victor Kvarnhall för mycket
nu förklarar jag att Victor K är en nationellt okänd poet, men en mycket duktig sådan som jag avgudar och som skriver i snackig Moodysson-anda

nu intalar jag mig att den här dikten visst har ett värde och att den väcker bilder, tankar och frågor hos dig, läsaren
nu är jag en del av processen
nu ligger jag på rygg och kommer inte runt
nu kysser jag din panna med mina känselspröt
nu bestämmer jag mig för att dikten inte alls blir för tjatig och fortsätter

nu blir det natt och mörkare, både ute och inne i mitt huvud
nu ligger jag i sängen och ska snart somna
nu tänker jag på döden och hur allt kommer bli svart och tyst som i ett bottenlöst vakuum utan liv och rörelse runt omkring
nu drar hjärnan i nödbromsen så att vita blixtar slår i huvudet
nu tar nånting eld
nu knyter sig allt i hela min kropp och jag fryser fast
nu kan jag inte rubba varken kropp eller tanke
nu kan jag inte föreställa mig ett liv utan mig i världen och jag kallsvettas

nu trycker nån på paus igen och jag kan åter röra mig
nu släpper jag tanken på döden som en vit ros på min egen kista
nu bestämmer jag mig för att inte ha nån kista
nu vill jag istället kremeras och spridas som bränd poesi för vinden
nu kramar jag om min fru och son
nu känner jag mig inte längre ensam och ändlig
nu känner jag värmen från deras sovande kroppar
nu hör jag hur de andas sömn
nu vet jag att döden måste vänta tills vi levt klart
nu vill jag att vi ska ha väldigt långt kvar

nu tänker jag på livet istället
nu tänker jag på meningen med livet, och kommer fram till att den omöjligt kan vara i bestämd form singularis
nu undrar jag hur det gick till att bli vuxen och fyllas av alla dessa tankar
nu svämmar jag över och några droppar landar på tangentbordet
nu skriver jag om ett nu som kanske är ett nu nu men snart ett då

nu längtar jag tillbaka
nu vill jag bli ung igen, fast ändå inte
nu bestämmer jag mig för att yngre är ett mer passande ord, så att jag ändå har längre till slutet

nu skiter jag i prestigen
nu skickar jag in en dikt till en b-antologi på ett überkommersiellt nätpoesicommunity som jag nuförtiden ser ner på
nu blev jag lite glad
nu kom jag med i en b-antologi på ett überkommersiellt nätpoesicommunity som jag fullkomligt älskar

nu är det 256 år, 8 månader, 2 veckor, 4 dagar, 9 timmar, 14 minuter och 33 sekunder tills jorden går under
nu håller jag inne med orsaken till jordens undergång, men räknar ner
nu glömmer vi jordens undergång och lever vidare
nu blir vi mer förbannade på den som äcklat ner i köket, den som glömt osten framme så den sunkat till sig och den som inte tömt vasken efter sig än jordens undergång
nu lever jag farligt och dricker mjölk med bästföredatum igår

nu är vi tillbaka i sängen igen
nu föder du en rörelse
nu hittar jag poesi i dina ögon
nu hoppar jag över klyschorna och vi älskar

nu ser vi en vhs-film som kostat 59 kr ensam men som ihop med en annan kostat 99 kr, alltså 49,50 kr/st – som efterspel
nu somnar vi i en varm, kladdig hög av kärlek

nu trycker nån på paus och dikten stannar mitt i en men