min grund är alltid smärta
och tankar om att jag inte kan
att jag inte räcker till för livet

det är även rent fysisk smärta
som skär igenom kroppen

om jag, Olle, vill må bra
så måste det alltid till ansträngning
öva en hel dag på positivt tänkande
bara göra hälsosamma saker
åka en mil rullskidor
läsa en deckare av Peter Robinson
skotta snö
och då ta i som fan

vad jag önskar att det vore tvärtom
att jag från smärtan och tankarna
alltid kom tillbaka till
välmående

men det mest grundläggande
i mitt medvetande är
depression
för den kommer alltid tillbaka
Finns det pengar?
Varför ringer dom inte?
Ska jag bli arbetslös nu igen?
Jag kommer att få klara mig själv
resten av livet
och det allra tyngsta
är att jag i grund och botten
är ond

men det finns ett sätt
som är att gå in i sorgen
och skriva om det svåra
jag tror att det kan bli

meningsfullt

då

och även
att titta på det gamla klasskortet
från första klass
där jag är en bekymrad liten pojke
i en kortärmad hawaiiskjorta
med undrande ögon
bakom glasögon med
tjocka svarta bågar




och att
i den ljusnande april
sitta på ett litet café
och se genom hakets fönster
att det duggregnar ute

och minnas att redan när jag
var sex år
så gick jag till mamma

och sa till henne
att jag hade kommit på
att jag var

Djävulens son