det bor en liten flicka inom mig.
hon brukar titta fram när
ingen annan vill känna vid
min tvetydiga existens

hennes hud är vit som den
vackraste snöflinga och hennes
ögon skulle kunna mäkla fred
mellan ozonlager och
smältande isberg.
så övertygande är dessa ögon.

när mörkret gryr ger hon mig
ett slag tvärs över pannan
och skriker ilsket: "din jävel!
"din sjuke, sjuke jävel”.

jag tittar på henne
fullständigt oförstående och
ger henne en lavett så både
kropp och huvud flyger all
världens väg.

jag ser hur hennes tårar
smyger fram längs med
hennes kind,
kristalliseras och lägger
sig som en hagelhinna längs med
det uppbrutna parkettgolvet

klockorna på mina väggar stannar.
tomflaskorna tittar förskräckt på
mig och jag ser hur allt återupprepas.

jag hoppas innerligt att hon
kommer tillbaka

i annat fall vet jag inte
vad jag gör