Jag var nog lite för skör när jag träffade dig,
för skör för att tänka klart.
Jag hade levt i sorgens dvala för länge,
och jag sökte bara efter lite ljus.

Du förstår, jag är inte en lätt människa,
jag var född till att vara den olyckliga,
den som aldrig fann sin plats,
den som alltid letade vidare,
den som aldrig hittade hem.
Vars hem blev den våta kudden,
eller den obäddade sängen.

Jag är flickan som inte tillhör någon,
inte ens sig själv.
Samtidigt som jag tillhör alla,
alla som tar med sig en del av mig när de lämnar,
de delarna som jag aldrig får tillbaka.

Det är därför jag aldrig kommer kunna se dig i ögonen,
aldrig kommer kunna ringa dig nykter,
aldrig kommer gråta när du lämnar min säng,
aldrig kommer kunna säga att jag älskar dig,
så som jag borde göra.

Du var inte den jag försökte finna,
du råkade bara vara det närmaste jag fann,
när jag hade knäckts på mitten ännu en gång.

Och jag är ledsen för allt,
men det är så här jag är,
och så jag kommer att förbli.