det är trots allt mer än två år nu
sedan jag kom hem på kvällen
i stan hade jag köpt ett segelbåtsrep
med hakar för att hänga mig i

jag vaknade nästa morgon i sängen
då tog jag bussen för att köpa sprit
jag irrade runt hela den dan plakat
jag var dyngfull och snorfull och full

skulle jag våga ligga kvar på rälsen
när dånet från tåget växte?
och risken för att tas svårt skadad till sjukhus
jag tordes inte ta den risken

den första jag mötte i sjukhuskorridoren
var en skötare med medicin
han sjöng "Bättre och bättre dag för dag" för mig
måste ha varit en idiot

och jag träffade en flicka som spionerade på alla
hon satt hukad bakom dörrarna och log
hon berättade att hon skulle till ett kvinnoboende
sedan slog hon huvudet i väggen så det small

jag träffade en kvinna som var förföljd av Landstinget
här inne var hon illa behandlad
en sann dotter av sextiotalet som hade hamnat i Gökboet
var hon den finaste människa jag mött

tack vare att det inte fanns nån sprit där inne
så är jag faktiskt fortfarande kvar
det är trots allt mer än två år nu
som jag sprang ut i snön med repet

jag har supit i mer än trettio år
och varit nykter i två år nu
vad ska jag göra med alla minnen
av behandligshem och sprit och fylla

jo jag vill berätta för dom som har svårt att förstå
att det är kallt ute när galleriorna stänger
och jag vill berätta för alla små vd-ar
och alla experter på allt och inget

att det här landet inte bara ser ut som dom tror
och att det är farligt om vi slutar se mer
jag vill berätta om andra sammanhang
om dom som slår huvudet i väggen så det smäller

jag vill skriva att ett land som är förljuget
kan bli skräckfyllt att leva i
jag vill skriva om segelbåtslinan med hakarna
som jag skulle hänga mig i

jag vill berätta om den gamla kvinnan
som hade hamnat i Landstingets Gökbo
och att det kallt ute på vintern
när det stora Köpcentrum stänger