Jag vill inte att det ska bli Valborg och Första maj igen,
absolut inte dagarna före Nationaldagen
och helst inte dagarna efter Lucia heller.


Inte om det kommer att se ut så här.


Det hann gå nästan ett år.
Tio månader och tio dagar eller två veckor.

Jag förlorade mig snabbt,
betydligt mer än lite.

Till en annan människa på ett sätt som jag inte trodde var möjligt,
upplevde sådant
som jag trodde var dött
och i alla fall aldrig mer för mig.


Aldrig mer, inte om det ser ut så här.


Du fick mitt hjärta att le,
det frusna att tina upp.

Och du gav så mycket även om du kände dig död.

Såret på din stortå och den alldeles för långa nageln,
men det hörde till det som gjorde dig extra allt.

Jag saknar dig så pass att mitt inre krampar,
jag vill ha dig med blött hår under tunneln igen
och med en halsduk upp över huvudet,
det ger mig tårar av minnet varje gång.


Men aldrig mer, inte om det ska vara så här.


Det kan vara över nu.

Det värker i mig utav bara fan,
du sitter och svider i varenda cell.

Snälla, kom tillbaks!