försöker fånga meningheten
i det som hänger löst
så har jag ätit och fyllt mig för flera dagar i rad
vågar inte bära in mera
de ser mig när jag
slickar pärlor
räknar kyssar som jag slösat på bilder av oss

jag är så rädd att inte komma härifrån, jag äter människor

inuti fågelns sång

jag kommer aldrig, jag kommer aldrig att komma hem

Vi Älskande
minnet av minnena
var inte rädd för mig , jag är så rädd för dig
vi släcker lampor
vi öppnar fönster
tittar efter den utsända blodiga vargen

sätt oss i brand! sätt oss i brand!

hopade kl 00 hålas dina stjärnor gnistrande ner
i tankarna som går åt samma håll

vi älskar inte den som är du, inte nu

invaderande trupper i barkbåtar, lagade
repeterar, lagade

elefanterna skingras, AAII!
förökande som trombocyter pluoupp ploupp rentvår sig

... ryms kärleken i hippocampus? ...

vårt öde blev förseglat som fostervattensprov
du drack upp allt vattnet själv
demoniserade inälvor

förlåt men jag jag ville...
istället för att knulla varandra när ingen annan kan detsamma, när inget annat hjälper, när ingen annan smak duger, när ingen annans kropp betyder någonting, när drömmen skriker och när allting bränner och man är lycklig för att ändå mötas

i helt andra dimensioner

när inga andra drömmar är så sköna som den som gör ont, när ingenting kan uppväga de minnen man livnär sig av fast de består av blod och metall och slamsor av slem, som att titta in på uteserveringarna och tänka ni kan sitta där för jag har åtminstone någon som älskade mig en gång.

... eller är där bara djuren kvar? ....