Kan du,
du som är lite mera värd,
relatera till känslan av att vilja hoppa
framför en lastbil
och längtan efter att få dö i sömnen?

Kan du,
du som blundar för allvarligare diskussioner,
kännas vid hur det är
att tala inför döva öron om problem
som verkligen behöver lösas
när problemet i sig inte ens ses i sin helhet?

Kan du,
du som inte är jag,
kliva ner i mina skor och leva
mitt liv bättre än mig
med allt som det tillhör
och efteråt kunna gå tillbaka till dig själv
fortsättandes på samma vis?

Om du kan det,
då tror jag att jag är avundsjuk på dig

Den dag jag slutar att lyssna till mitt hjärta