rötter som famlar i jorden
är tankar som var mina,
leriga, daggmaskande

gölar i skogsbortvändet
var mina ögon,
översvämmade av molnbilder

rörledningarna i rivningsklarhetens
längor
brusade av dagsforslet,
år efter år

hyreshusens tomma vindögon
är kroppsdödens andlösning
i gamla samhällskroppar

lervällingen var födan,
tidigt bortförgiftad
i alla organs gränsvärldar

hudkostymen uppfläkt och olagad,
ömsad i slingertidens avföre,
otyget otyglat

anletets förgreningar gudlösa,
ljudlösa i ekskriket
när mineraler
är det närmaste jag kommer

fekalier och urinrör
är omständliga
omständigheter,
spadtagna, frånfällda
i det väderstinda, varböldla

slutfasen är ett sänke
och ett lod
i pulveriseringen, ser ingen,
ser ingen