KRYPA UPP UR HJÄSSAN
Världen bygger på ett antagande;
livet på ett förmodande
som röjer sig
i Harlem
och statistisk människolevnad;
fasader
med hundra blänkande fönster;
några som öppna
kastar solkatter
över fasaden mittemot
och årens långa kropp
och vi bär dessa processer
som hjältar,
dessa inkapslade
innanmäten;
horder av inälvor
Vi bär dem
över stock och sten,
i helg och söcken
i tankar fulla
av lidelser
och lidanden,
osjälviskhet
och lågande lust
Törstande efter evighet
skär vi halsarna
av oss
i det korta perspektivet;
ett Vietnamkrig
eller en Vitåskola
bräcker upp
dunkla bevekelsegrunder
i Washington,
i Luleå
Jag får fram en prosadikt
av Birgitta Trotzig
ur en bokhylla,
och hon föder denna text
i mig
genom den
Krypa upp ur hjässan
är en buddistisk uppgift
(jag hör mina fingrar knattra fram
över tangentbordet,
som om jag vore mitt i en migränattack,
och ur Spotify kommer Pierre Fournier
med J. S. Bachs Svit för Solocello nr 3)
De kristna har Jakobs stege,
men trängseln på den
är lika stor
som i de ringlande raderna
av ihjälfrysningsaspiranter
på Mount Everest
ÅREN SAKTA
Man behöver inte
vara en Hitler,
en Picasso
Lyckligast den
som låter vinden viska
i lövverken
och åren sakta
lägga sig till rätta,
det ena efter det andra
SPEGLAR OCH SPJUT
Bara ateisten
kan uppleva
hela den drabbande skönheten
i ord som
”skall väl jag ta vara på min broder?”
”bär varandras bördor!”
och
”se liljorna på marken”
för han hyser ingen
hämndgirig
svartsjuk
neurotisk
och mordlysten
gud
dreglande
över sina tankar
Han läser fritt,
ser
utan tvångsmässiga religioners
blodiga
skygglappar
Hans tankar
är speglar och spjut
och han upprepar sitt mantra:
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar
Det är mysigt och skönt
innan man ruttnar