1.
Före deodorantens tid och den flytande duschtvålens
och de paranta damernas i parfymbutikerna på flygplatserna tid,
gott folk, jag snackar här om då
när männen luktade man och kvinnorna osade kvinna,
när mustaschen, tillhörig Peter Debye, professor i fysik,
blev solkig av buljongen från en Leberknödelsuppe,
och Zurichs gränder väntade på beskedet
och dimfloret på floden inte visste vad som gällde,
det vill säga om det skulle försvinna uppåt eller neråt,
och den kvava kaféluften fylldes av frågor
om den duala kvalitén hos anden och materien.
Jädrans vilket hålligång det var!
Kort sagt, jag snackar här om sådan tid
när alla tankar var hos Kaos i väntan på Messias.

Då,
klev nämligen en närsynt man av tåget,
en wienare med vågigt hår
och Erwin var hans namn.

Pleiset där de sågs var faktiskt inte lyxigt.
(Jag har sett det själv i backen upp från stadens gamla gränder),
en tegelkåk med smala fönster för att ljuset skulle sila
så där makligt som det bör vid ett förtroligt samtal.)
För Erwin sa:
”Jag tror jag vet hur man elektronerna beskriva kan!”
(”Ich glaube dass ich weiss wie mann, die Elektronen beschreiben kann.” De talade ju tyska och satte därför verben sist.)

Nästa dag, um dreizehn Uhr, så fanns den där
i magisk kritskrift på tavlan hos Debye;
en ekvation så stark att hela världen ännu baxnar.
Och därmed, som i Första Mosebok,
tog föreställningen sin början.


2.
Och det blev morgon på den första dagen
och den andra.

Då drog Erwin till och formulerade ett tankeexperiment,
en story om en katt som någon stoppat i en låda.
Dit går en slang, sa han, med giftig gas som sätts på av slumpen.

Och frågan var:
Är hon död eller lever hon när lådan öppnad blir?
(”Ist sie tot oder lebt sie wann den Kasten geöffnet wird?”.
Femininum är ju alla katters tyska genus.)
Så mäktig var hans ekvation på tavlan hos Debye
att där även ingick katter ifrån Österrike fångade i lådor!

Och se!
Det rätta svaret diskuteras än av unga snillen på kaféer,
men vad Erwin sade var att kattens öde avgörs
först i öppningsögonblicket.
Dessförinnan är hon bara sannolikheter,
en för död
och en för liv,
ty hon finns blott till när någon tittar på.

Så är vi alltså alla bara sannolika för varann,
en siffra mellan noll och ett tills vi observeras.
Denna tanke får väl anses konfirmerad
av oss som levt i förra seklets slut.


3.
På Hauptbahnhof i Zurich, perrongen nummer fyra
vid morgontåget sju och noll till Wien,
i kostymer av det dubbelknäppta slaget
stod tvenne män i ivrigt samspråk,
den ene lång, med stubbad överläppsmustasch,
den andre kort och smal, med vågor uti håret,
ibland försvunna, men plötsligt åter synliga
i ångans dans vid loket
och med tussar utav vita moln kring benen
som artisterna vid någon gala under tjugohundratalet.

På den punkt där Erwin stod,
exakt vid platsen för hans fötter,
där finns idag som en staty av honom själv,
en automat för snabbinköp av resbevis
till Oerlikon och Bern och Wintertuhr och Basel
och ända bort till Genf ifall man önskar.
Och automatens styrning den bestäms,
precis som klockan din dator,
eller hela internetspektaklet,
eller processorerna från Intel,
av vågorna i Erwins ekvation.

Där, vid denna automat, vid lämplig tur,
och lämplig inre syn och fantasi,
där står de än idag, ibland försvunna
men plötsligt åter synliga i vimlet mellan tågen
som tvenne sannolikhetstermer
ur Erwins mekanik.