Vad händer om man är utan kärlek för länge?
Utan god, lycklig och besvarad kärlek.
Jag tror själen sakta tynar bort,
och kvar blir endast en hård yta.
Är det vad som hänt med mig?
Varför handlar jag annars så destruktivt.
Jag tackar nej till något som kan utvecklas till något fantastiskt,
för att jag är van vid att det ofta blir miserabelt.
Att jag sårar någon tänker jag inte på just då,
för det har blivit naturligt för mig att handla egoistiskt.
Men jag handlar inte längre för mitt eget bästa,
tvärtom, och sedan mår jag sjukt dåligt av ånger.
Jag har blivit rädd för mig själv...